V. 34
Counting Crows
Live At Heineken Music Hall (2006)
Efter en första genomlyssning känns plattan först lite slätstruken. Varför låter inledande ”Rain King” så förbaskat nedtonat dansbandsaktig? Till och med ”Catapult” känns något polerad. Den där oslipade ytan som förgyllde ”Recovering The Satellites”-plattan är som bortblåst.
Men sedan tar den sig. Inte minst efter ett par genomlysningar.
Tycker fortfarande att ”Rain King” gör sig bättre i en annan kostym, men det finns en hel del Crows-godis på denna andra (officiella) liveplatta. Allra mest svänger det i ”St. Robinson In His Cadillac Dream”, ”Hanginaround” och ”Four White Stallions”. Den senare från senaste plattan “Hard Candy”, från vilket merparten av materialet är taget. Men det gör ingenting, för det var en riktigt bra platta, och dessutom är det skönt att slippa de allra mest uttjatade hitsen, inte minst ”Mr Jones” (som förvisso finns med som bonusspår).
Men allra allra bäst är nog ändå åttaminutersversionen av ”Goodnight Elisabeth” och nya helt ofattbart stämningsfulla pianoballaden ”Hazy”, där Adam Duritz återigen sliter ut hjärtat på sig själv och får publiken att tappa andan.
Trots dessa höjdpunkter består det bleka förstaintrycket. Ljudet är nästan perfekt, vilket dock ställer till det. Det låter aningen för polerat och saknar udd. En vanlig dag på jobbet för Counting Crows med andra ord. Det där lilla extra fattas. Men, det räcker förvånansvärt långt.
Betyg: 4
Wolfmother
Wolfmother (2006)
Det låter som nån slags hybrid avd Black Sabbath, Uriah Heep och Led Zeppelin. Och bara genom att ta en titt på konvolutet listar man lätt ut 70-talsinfluenserna.
Visst är det bra, inte minst inledande ”Dimenson” som skulle kunna vara en hit från en svunnen tid. Eller ”Where Eagles Have Been” och ”Joker & The Thief”, vilka har ett säreget Uriah Heep-driv. Men det blir lite enahanda efter ett tag och växer inte speciellt mycket efter några genomlyssningar.
Det betyder inte att det dåligt – bara att det är svårt att skapa någonting bestående när man rör sig bland de största av influenser.
Betyg: 3,5
Veckans retrolåt:
Bo Kaspers Orkester – ”Ingenting alls”
Mest för att jag inte hört den på väldigt länge, men även för att den fortfarande svider lite igenkännande. Tja, lite alltså.