veckans platta

Taking The Long Way (2006)

Det här är årets bilåkarplatta. Dixie Chicks har lyckats med den där ljudbilden och riffen som ackompanjerar bilåkandet så bra. Fast det är kanske producenten Rick Rubin som skall ha äran, och han har ju tidigare arbetat med bilåkarplattornas kung, Tom Petty, så han vet vad han sysslar med. Ironiskt nog släppte Petty nyligen plattan ”Highway Companion”, vilken dock producerades av Jeff Lynne.

Båda plattorna är mycket bra, men brudarna är snäppet bättre. Kanske har det med Rick Rubin att göra?

Personligen brydde jag mig inte nämnvärt om Dixie Chicks när de var som störst (kanske har det med namnet att göra?) och det var först då jag hörde inledande ”Taking The Long Way Around” på denna skiva som intresset tog fart. Wow, en mer komplett rocklåt får man leta efter. Nämnda Tom Petty snuddade vid detta på ”Free Falling” och ”I Won’t Back Down”, men här vrider de konceptet till sin spets och slutar vrida precis då det är perfekt. Den akustiska gitarren, den pumpande basen, ”ricka-racka”-gitarren som bara bankar in milen i låten. Och så stämsången och texten, som redan inledningsvis på sätt och vis summerar hela plattans budskap; vi är tillbaka trots all skit vi varit med om.

Tillbaka från bojkotten i Amerika, där den mer konservativa delen av befolkningen blev mycket upprörda av sångerskan Natalie Maines uttalanden om George W Bush under en konsert i London. Maines sade att hon skämdes för att komma från samma stat som Bush, och sådana uttalanden funkar bra här i Europa, och till viss del även på hemmaplan, men inte för alternativcountrydoftande Dixie Chicks. Jag vet inte hur mycket som är överdrifter från media, men de amerikanska fansen tog fram stora bultsaxen och Bush-sympatisörer uppmanade till bojkott. Vet inte vad som skulle vara jämförbart i Sverige – Tomas Ledin hånar kungen, kanske? 

Denna upplevelse sjunger de om inledningsvis, ”It’s been three long years since the top of the world came crashing down”, men fortsätter att ta sig an ämnet skivan igenom. Kanske var det Rubin som rådde dem att kliva över berget istället för att undvika det? Hur som helst så är det förbannat bra gjort. För den här skivan känns förfärligt ärlig, trots att den är superkommersiell.

Och i ”Not Ready To Make Nice” går de till botten med problemet. På ett fenomenalt ärligt och genialt sätt berättar Dixie-brudarna om sina erfarenheter efter den s.k. Bush-attacken. I vad som inledningsvis låter som en gitarrballad kungör de ”I’m not ready to make nice, I’m not ready to back down, I’m still mad as hell and I don’t have time to go round and round and round”. Låten byggs sedan upp med de allra smetigaste stråkpartierna du kan tänka dig, och just då, när det håller på att bli alldeles sockersött, skriker Natalie Maines ur sig frustrationen: “And how in the world can the words that I said send somebody so over the edge that they’d write me a letter sayin’ that I better shut up and sing or my life will be over”. Alldeles lysande. Genialt och oerhört stämningsskapande.

Det enda problemet med den här skivan är möjligtvis att de tre första låtarna är så starka att de på något sätt överskuggar resten av plattan. Fast, det är aningen hårda ord. Här finns härliga radioballader som ”Bitter End”, ”Silent House”, ”Baby Hold On” och släpiga ”So Hard”, The Corrs-doftande ”Everybody Knows”, stämsångsrockiga ”Lubbock Or Leave It” samt alldeles underbara vaggvisan ”Lullaby”.

Bäst gör den sig alltså i bilen eller i lurar. Själv har jag lyssnat på den här plattan så mycket att jag börjat snöa in på detaljer. Fullkomligt älskar triangeln som smyger in och förgyller ’episka’ pianoballaden ”Easy Silence”. Eller rytmägget i "Not Ready To Make Nice" som rasslar igång precis efter stoppet efter första refrängen, och gör den andra versen ännu bättre än den första. Och så vidare. Jag skulle kunna fortsätta men sätter punkt nu.

Den här plattan har fått mig att köra extramil i sommar. Och jag är långt ifrån klar med den, det får bli några hundra mil till.

Betyg: 5