v. 41
Tanken med den här bloggen var att dra ner på bloggandet; minska ångesten och försöka lägga energi på annat. Och JA, jag slutade helt ett tag men upptäckte att saknaden blev allt för stor. Således Veckans platta.
MEN, det känns inte som om jag har lyckats. Har visserligen dragit ner på bloggandet, men idén med att skriva om endast en platta (eller några) i veckan leder till ett annat problem: jag känner pressen att skriva lite mer än vanligt; ge det där lilla extra (som de säger). Detta är inget problem då inspirationen infinner sig – vilket den gör så fort jag lyssnar på en platta som på något sätt berör mig. Det kan vara ris eller ros, spelar ingen roll. Och andra sidan, vad är meningen med en blogg där jag en gång i veckan spyr galla över nån stackars artist?
ALLTSÅ, har inte hittat den där positiva inspirationskällan denna vecka. Visst har jag lyssnat på ny musik men ingenting som känns värt att nämna. Det skulle i så fall vara Koops nya, men den har inte riktigt sjunkit in ännu. Kan inte bestämma mig huruvida Koop nu tagit klivet in i hissmusikschaktet eller om de fortsätter att producera himmelsk popjazz? Den kändes bra igår kväll då jag promenerade i Hammarby sjöstad, men det är farligt nära muzak.
Och så erkänner jag att jag faktiskt lyssnat på Nisse Hellberg, som har släppt en soloplatta. Och även om Nisse känns hopplöst omodern och stillastående så har jag ingenting att säga om "Snackbar Blues". Den känns bara hopplös – alltså är jag helt likgiltig inför den forne Wilmer X-sångarens karriär som soloartist.
Jag försöker alltså säga någonting här! Ja, alltså… jag är osäker på huruvida den här bloggen funkar eller inte. Det känns lite krystat att skriva det här, och när det blir krystat blir det tråkigt. Men nu har jag ingenting att säga, och det känns ju inte bra.
Kanske bryter jag löftet och återigen svamlar vidare på Sista resan. OCH, det är ett löfte jag redan brutit. Så, varför inte?
Jag tar mig en seriös funderare.
V. 40
Songs: Ohia
The Lioness (2000)
Songs: Ohia sliter hjärtat ur bröstkorgen på mig!
Så totalt hjärtknipande och träffande att det spänner över bröstet och vattnas i ögonen varje gång jag lyssnar på den här skivan. Det räcker med trettio sekunder, och den här känslan far över mig. Lyssnar jag sedan på texterna och den spruckna rösten som kryper in under skinnet, måste jag ta djupa andetag och vagga fram och tillbaka för att inte tuppa av där jag sitter.
Totalt ödesdigert, men på samma gång alldeles hänförande.
Jag vet inte mycket om Songs: Ohia men kan konstatera att jag missat någonting riktigt stort. Någonting viktigt, och kanske för mig musikaliskt avgörande. Och kanske är det bättre att jag inte vet så värst mycket om detta band, då det känns ganska oväsentligt. Har i alla fall förstått att ”bandet” egentligen är ett projekt lett av Jason Molina, vilket numera bytt namn till Magnolia Electric Co. Och skillnaden på dessa två ”projekt” är jag inte riktigt på det klara med.
Men, åter till ”The Lioness”. För några dagar sedan fick jag skivan av en vän och har sedan dess inte lyssnat på någonting annat. Jag hade dessutom ingen aning om vad jag kunde förvänta mig då jag först lyssnade på skivan, och till en början trodde jag faktiskt att detta var ett i raden av alla lo fi-band han så ofta hänvisat till. Men redan innan skivan snurrat klart förstod jag att det här var någonting riktigt stort.
Det är svårt för mig att bryta upp plattan i låtar, då den känns som en enda lång session fylld av kärlekssmärta. Vidare är soundet väldigt sparsmakat; med trevande händer på spruckna gitarrer återhållsamt kompat av dov bas och viskande trummor. Och på detta, Jason Molinas spruckna, kärlekskranka stämma.
Vågar mig egentligen inte på en diskussion, men för mig handlar den här skivan om kärlek. Jag vet inte, men det känns lite som kampen mellan man och kvinna – där Molinas röst står för den kärlekskranke mannens ensliga ångestsfär. På ett eller annat sätt spelglas möten mellan människor i var och varannan låt, men även inblicken i en trasig människas själ.
Redan inledningsvis målar Molina upp stämningsbilder, som i inledande ”The Black Crow”: “through sparrow black wind/a dead crow calls out to its wings/I'm getting weaker I'm getting thin/I hate how obvious I have been”. Molina fortsätter i efterföljande låtar att oroa och gräva i kärlekens tvivel, och lyckas i “Being In Love” att skapa en av de vackraste texter om kärlek jag någonsin hört: “being in love means you are completely broken/then put back together the one piece that was yours/is beating in your lovers breast”. En orgeldofantande elegi om kärleken, där Molina slutligen konstaterar ”yeah, we are proof that the heart is a risky fuel to burn”.
Kanske ser det inte mycket ut för ögonen? Men, tillsammans med musiken och Molinas frasering blir det oemotståndligt. Och kanske överträffar han sig själv i titelspåret, där den enkla textraden ”You can’t get here fast enough” blir närmast förföljande och har ekat i mitt huvud sedan jag första gången jag hörde skivan. Likaså ”Coxcomb Red” har etsat sig in i mitt medvetande vars återkommande ”your hair is coxcomb red your eyes are viper black” blir starkare för varje genomlyssning, och ger mig inte ens ro under natten, då orden ekar i ett sömntungt huvud.
Kanske är det den annalkande hösten, som iofs varit motsägelsefullt molnfri, som skapar denna stämning? Det känns i alla fall som en riktig höstskiva, så det är kanske inte lustigt att Songs: Ohia tar tag i mig på detta vis, nu när den återkommande höstångesten står för dörren.
”The Lioness” känns som en terapiskiva skapt för ett dunkelt rum med fördragna persienner och en obäddad säng, där sällskapet är en flaska Whisky och Jason Molinas jämrande aforismer. Vidare är detta bara EN i raden av många skivor med samme man. Min bekantskap med Jason Molina har bara börjat.
Betyg: 5
V. 39
Har denna vecka inte funnit någonting RIKTIGT intressant, eller i alla fall ingenting som jag känner för att skriva någon längre utläggning om. Väljer således att kort kommentera några av de nyare plattor jag lyssnat på denna vecka, samt fyller på med lite retrogodis som förgyllt veckan hittills.
Scissor Sisters – Ta-Dah
Jag har svårt för valda delar av denna platta. Det blir helt enkelt FÖR mycket Elton John-disco. Men, förra plattans Pink Floyd-cover och den alldeles utomordentligt svängiga ”Take Your Mama” fick mig förra gången. Denna gång är det ”I Don’t Feel Like Dancing” som får mig på fall. Det svänger, även om det gör så lite för mycket ibland. Och nej…. Låten ”Paul McCartney” har, så vitt jag förstår, ingenting med ex-Beatlen att göra mer än att låten kom till en av bandets medlemmar i form av en dröm om just McCartney.
Justin Timberlake – FutureSex/LoveSounds
Förvånad? Tja, den gamle pojkbandsikonen överraskade i alla fall mig med förra plattan ”Justified”. Skivan gick inte varm här hemma precis, men ”Cry Me A River” och ”Senorita” var gedigna poplåtar av en artist jag på förhand dömt ut pga. en fånig frisyr. Denna gång blir det inte lika bra! Kanske behöver plattan mer tid, men den känns alldeles sönderproducerad – lite som en Janet Jackson-skiva.
Bo Kaspers Orkester – Hund
Möjligtvis skulle jag kunna skriva en hel del om den här plattan, eller egentligen menar jag då gruppen, men den här platan är så förbannat tråkig.
Jag har sett Bo Kaspers Orkester live flera gånger och har alltid (nästan) tyckt att de producerat trevligt jazzig vispop. På skivan ”I centrum” lyckades de överträffa sig själva, villade sedan bort sig och hittade inte riktigt hem igen. Med ”Hund” försöker de gå vidare på en poppigare rockutsmyckad bana, men projektet havererar redan i andra låten där bandet spelar trubadurrock knappt värdig lokala pizzahaket. De kommer ingen vart. Förutom titelspåret och den något enerverande ”I samma bil” har "Hund" ingenting. Bara en massa dåliga försök till rocklyrik. Baaaaad dog, med andra ord.
The Mars Volta – Amputechture
Jag gillar verkligen det här, men det kommer helt fel. The Mars Volta kräver mer tid än jag rimligtvis har just nu. Hoppas dock kunna återkomma om denna platta senare, eftersom The Mars Volta är så genuina i en värld fylld av idolkåta underhållare.
Veckans retrolyssningar:
Dave Matthews Band – Under The Table And Dreaming
Jag är oerhört svag för detta band. Vet inte varför, men jag bara älskar den här plattan. Veckans personliga favoriter är nog ”Jimi Thing” och ”Dancing Nancies” – där Matthews frågar sig ”could I have been anyone other than me?”.
Ben Harper – Fight For Your Mind
Jag väntar fortfarande på den där helgjutna Ben Harper-skivan. ”Diamonds On The Inside” hade sina stunder men tappade fart efter några låtar. Samma sak med denna platta, även om jag faktiskt tycker att den är bättre. ”Oppression”, ”Ground On Down”, ”Gold To Me” och ”Excuse Me Mr” är härligt (slide)bluesiga nummer som förgyller v. 39.
Jellyfish – Spilt Milk
Många rankar nog denna som en högst underskattad platta, och jag kan inte annat än at hålla med (även om jag till viss del också kan förstå varför den inte blev någon större succé). Jellyfish arbetar fram oemotståndliga Beatlesrefränger med ena foten i Freddie Mercurys Queenlandskap. Det bli kanske lite ”kaka på kaka” ibland men jag har svårt att motstå Andy Sturmers röst i låtar som ”New Mistake”, ”Glutton of Sympathy”, ”The Ghost At Number One” och sköna ”Russian Hill”.
Tips: Lyssna även på Umajets, vilket är ett s.k. spin off-band med medlemmar från Jellyfish. Tror dock inte att bandet finns längre men debuten ”Demolotion” är riktigt hyfsad.
Rage Against The Machine – Rage Against The Machine & Evil Empire
När jag efter ett långt uppehåll nu lyssnar på dessa plattor står det klart: det är inte Chris Cornell som är huvudpersonen i Audioslave, även om han gärna tror det. Det handlar om stommen i bandet, som här tillsammans med Zack visar var skåpet ska stå. ”Bombtrack” och ”Killing In The Name Of” från debuten och ”Bulls On Parade”, ”Down Rodeo” och ”Roll Right” från ”Evil Empire” är bland det bästa som givits ut på skiva, någonsin.
Således; veckans låt: ”Down Rodeo” – Rage Against The Machine.
“I'm rollin' down Rodeo wiht a shotgun
These people ain't seen a brown skin man
Since their grandparents bought one”
Och kanske, kanske….
Litteratur:
Läste även ut Marie Hermansons "Mannen under trappan" och blev oerhört besviken. Slutet var fruktansvärt dåligt och det fanns så många motsägelser under romanens sista femtio sidor att jag tappade räkningen.
Läser för tillfället Erlende Loes "Volvo Lastvagnar". En alldeles underbart skruvad Loe-berättelse där en haschrökande 90-årig undulatplågare samt godsägaren von Boring (som i sann scoutanda sovit utomhus sedan 60-talet) står i centrum tillsammans med Andreas Doppler, sonen Gregus och älgkalven Bongo från Loes förra bok "Doppler". En fristående uppföljare. Mycket underhållande!!
V. 38
Breaking Benjamin
Phobia (2006)
Okej, jag erkänner. Är inte speciellt förtjust i den här typen av post-grunge men Breaking Benjamin har någonting, vet bara inte riktigt vad. För precis som alla Nickelbacks och Staind där ute, klär de gärna låtarna i en inställsam radiovänlig distortionkostym. Detta gör bandet något mer lättillgängligt än vad det egentligen borde vara, och det är lite synd eftersom de med lite mera vilja kunde ha låtit bra mycket bättre.
Jag hörde BB första gången då de genom låten ”So Cold” hittade en bredare publik, och även om jag redan i samma stund avfärdade dem som ännu ett pubertalt ’wanna be’-gäng var det någonting som dröjde mig kvar. Att de sedan fick till årets fetaste riff i ”Follow Me” gjorde inte saken sämre, även om de inte lyckades följa upp det med en refräng värdig låten. Men, som sagt, de har något.
Temat på ”Phobia” verkar vara (Doh!) fobier. Bandet har försökt förstärka temakänslan med hjälp av ett ganska meningslös intro, och ett likaledes outro. Det här är ingenting annat än en schysst platta, med några ordentliga radiodängor, och ingenting som går på djupet.
”Diary of Jane” är enligt bandets hemsida en succé i USA och kan nog bli en radioplåga även på denna sida pölen. Vidare är nog ”Breath” ett av de starkaste spåren rent kommersiellt, men Breaking Benjamin har ovanan att ta till de mest klichéartade metoderna för att skapa dynamik i musik. Ett exempel är ett ivrigt stampande på distpedalen i sann Radiohead(Creep)-anda så fort refrängen eller bryggan sätter in.
Låtarna är kanske något jämnare denna gång, och jag kan inte sluta fundera på hur dessa hade låtit om bandet låtit klä dem i en annan kostym än den med de allra glättigaste skojpunksattributen (eller P3-dist, som man kanske kan kalla det).
En genomlyssning av ”Phobi” är precis som att läsa en deckare där karaktärerna känns allt för klichéartade och där intrigen känns igen sedan tidigare, där man dessutom listat ut vem som är den omtalade boven redan efter halva boken. Men, om man är på det humöret så funkar det. Och detta bådar nog gott för bandet i Sverige, med tanke på hur många bleka kommissarier som toppar bok- och videlistor i det här landet.
Betyg: 2
Veckans litteratur:
John Ajvides Lindqvists "Pappersväggar" är en trevlig novellsamling som förgyller veckan. Inte speciellt helgjuten men av samlingens tio berättelser känns iallafall några av dem riktigt bra, som t.ex. inledande "Gräns". Men oftast blir de lite korta, och avslutande "Sluthanteringen" (som är en fristående fortsättning på "Hanteringen av odöda") väntar jag med tills jag läst ut "Hanteringen av odöda".
Började också läsa Marie Hermansons "Mannen under trappan", vilken är en annorlunda historia om en lustig varelse som bor under trappan i paret Marie och Fredriks hem. Har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om den. Tycker att Hermanson ibland är något för lättläst och ibland övertydlig i sina förklaringar. Men självklart läser jag vidare, för jag vill ju veta vem mannen under trappan egentligen är.
Och i bokhyllan står Erlende Loes "Volvo Lastvagnar", Mikael Niemis "Mannen som dog som en lax", Harlan Corbens "Just One Look" och Marjaneh Bakhtiaris "Kalla det vad fan du vill" och väntar. Får se vad jag hinner med nästa vecka.
v. 37
Audioslave
Revelations (2006)
Omslaget till “Revelations” är rena rama PR-affischen för programmet Google Earth. Bandet har vidare ”fått äran” att skapa sin egna lilla ö som en del i marknadsföringen av nya plattan. Och om detta kan man ju tycka vad man vill, men den som besöker Audioslave Nation och scrollar sig ner mot ytan upptäcker att det finns ingenting där.
Inledningsvis var detta även mitt intryck av denna tredje platta. Den kändes först ganska platt och intetsägande, men har efter några genomlyssningar tagit sig i kragen och visat sig vara bra mycket starkare en dess föregångare ”Out of Exile”. Och den stora skillnaden är låtmaterialet, som är bra mycket jämnare än på den i efterhand ganska tama riffnedtonade andraplattan (vilken jag förövrigt haussade rejält i ett annat bloggliv).
I närheten av debutplattan är den dock inte. ”Revelations” är bra, men inget av det bästa kan egentligen mäta sig med någonting från debuten. För den som letar efter en ny ”Cochise” eller någonting som ens påminner om ”Show Me How To Live” finns här ingenting. Bandet har inte ens lyckts slå sig in på den mest kommersiella vägen och skapat någon ny ”Like A Stone” eller svulstig balladhistoria likt ”I Am The Highway”. Men här finns en helhet, vilket gör plattan så god som någon.
Inledande titelspåret vevar igång riffmaskineriet som så ofta för tankarna till Led Zeppelin och andra sjuttiotalsikoner. Och bandet följer framgångsreceptet ganska slaviskt inledningsvis (och lyckas i ”Sound Of A Gun” få till ett av sina tyngsta riff hittills) men stannar upp i ganska trevliga balladbagatellen ”Until We Fall”.
Någon ny inriktning hittar bandet inte, förutom att de i låtar som ”One And The Same” och ”Broken City” försöker sig på lite Chili Peppers-sväng, vilket inte riktigt fungerar även om ”Jewel of The Summertime” har sina stunder. Och mot slutet trampar de vatten, och jag undrar om inte tio låtar faktiskt varit ett bättre alternativ.
Men, på det hela; Audioslave står stadigt med hedern i behåll även denna gång och ger lyssnaren det den faktiskt vill ha. Och så skvallras det om att bandet har eller skall splittras men hur det ligger till med detta vet jag inte. Kanske har dessa rykten uppstått bara för att Chris Cornell bestämt sig för att spela in en soloplatta, men självklart är det smartare att annonsera splittringen efter att plattan släppts.
Och, handen på hjärtat, kanske är det ändå det bästa! Tre skivor på fyra år är inte illa av en s.k. ”supergrupp”, och bandet har förmodligen inte mycket mer att ge. Sedan känns det just nu något mer lockande att låta Cornell botanisera i det akustiska soloträsket samtidigt som de tre övriga herrarna viftar vit flagg och återförenas med den forne kumpanen Zack de la Rocha.
Betyg: 3,8
v. 36
Av någon oförklarlig anledning lyssnade jag denna vecka på de gamla partyrockarna Cheap Trick. Inte för att jag någonsin lyssnat på dem, utan för att plattan (under hela vecka 36) faktiskt kändes som årets comeback.
Nu är jag inte så säker längre.
Betyg: 2,5
V 35
Bob Dylan
Modern Times (2006)
Förmodligen har det med nyhetens behag att göra, men det här känns bra. Inte alls modernt, fast det är nog det som är det bästa. Lågmält är ordet! Dylan shufflar vidare i samma spår som på föregångaren ”Love and Theft”.
Ingen ”Time Out of Mind” skriver de flest. Och inte lika bra som föregångaren. Visst, kanske inte men inledande ”Thunder On A Mountain” känns redan som en (nästan)klassiker. Och då inte bara för att han namndroppar Alicia Keys – vilket får alla Dylanentusiaster att googla på Keys – utan för att den är riktigt bra. Vidare, ”Spirit On The Water”, ”Working Man’s Blues #2” samt nästan nio minuter långa ”Ain’t Talking” utgör plattans allra starkaste spår. Särskilt den sistnämnda.
Kanske inga klassiker i Dylandiskografin, men varför måste man jämföra med de allra största stunderna. Fyrtiofyra plattor! Bara det är en bedrift.
Betyg: 4,5
Veckans retro:
AC/DC – Highway To Hell
Kanske bandets allra bästa platta, och den som säger att alla låter likadant har fel. Sällan har AC/DC fått till en kombination som titelspåret, ”Girls Got Rythm”, ”Walk All Over You” och ”Beating Around The Bush” på en och samma platta. Överjordiskt sväng där den sistnämnda förmodligen har det svängigaste Young-riffet någonsin.
Bob Dylan
Nysläppet får en att gå tillbaka; ”Blonde On Blonde”, ”Blood On The Tracks” och så vidare.
I’m freewheeling with Bob Dylan!
V. 34
Counting Crows
Live At Heineken Music Hall (2006)
Efter en första genomlyssning känns plattan först lite slätstruken. Varför låter inledande ”Rain King” så förbaskat nedtonat dansbandsaktig? Till och med ”Catapult” känns något polerad. Den där oslipade ytan som förgyllde ”Recovering The Satellites”-plattan är som bortblåst.
Men sedan tar den sig. Inte minst efter ett par genomlysningar.
Tycker fortfarande att ”Rain King” gör sig bättre i en annan kostym, men det finns en hel del Crows-godis på denna andra (officiella) liveplatta. Allra mest svänger det i ”St. Robinson In His Cadillac Dream”, ”Hanginaround” och ”Four White Stallions”. Den senare från senaste plattan “Hard Candy”, från vilket merparten av materialet är taget. Men det gör ingenting, för det var en riktigt bra platta, och dessutom är det skönt att slippa de allra mest uttjatade hitsen, inte minst ”Mr Jones” (som förvisso finns med som bonusspår).
Men allra allra bäst är nog ändå åttaminutersversionen av ”Goodnight Elisabeth” och nya helt ofattbart stämningsfulla pianoballaden ”Hazy”, där Adam Duritz återigen sliter ut hjärtat på sig själv och får publiken att tappa andan.
Trots dessa höjdpunkter består det bleka förstaintrycket. Ljudet är nästan perfekt, vilket dock ställer till det. Det låter aningen för polerat och saknar udd. En vanlig dag på jobbet för Counting Crows med andra ord. Det där lilla extra fattas. Men, det räcker förvånansvärt långt.
Betyg: 4
Wolfmother
Wolfmother (2006)
Det låter som nån slags hybrid avd Black Sabbath, Uriah Heep och Led Zeppelin. Och bara genom att ta en titt på konvolutet listar man lätt ut 70-talsinfluenserna.
Visst är det bra, inte minst inledande ”Dimenson” som skulle kunna vara en hit från en svunnen tid. Eller ”Where Eagles Have Been” och ”Joker & The Thief”, vilka har ett säreget Uriah Heep-driv. Men det blir lite enahanda efter ett tag och växer inte speciellt mycket efter några genomlyssningar.
Det betyder inte att det dåligt – bara att det är svårt att skapa någonting bestående när man rör sig bland de största av influenser.
Betyg: 3,5
Veckans retrolåt:
Bo Kaspers Orkester – ”Ingenting alls”
Mest för att jag inte hört den på väldigt länge, men även för att den fortfarande svider lite igenkännande. Tja, lite alltså.
V. 33
Dixie Chicks
Taking The Long Way (2006)
Det här är årets bilåkarplatta. Dixie Chicks har lyckats med den där ljudbilden och riffen som ackompanjerar bilåkandet så bra. Fast det är kanske producenten Rick Rubin som skall ha äran, och han har ju tidigare arbetat med bilåkarplattornas kung, Tom Petty, så han vet vad han sysslar med. Ironiskt nog släppte Petty nyligen plattan ”Highway Companion”, vilken dock producerades av Jeff Lynne.
Båda plattorna är mycket bra, men brudarna är snäppet bättre. Kanske har det med Rick Rubin att göra?
Personligen brydde jag mig inte nämnvärt om Dixie Chicks när de var som störst (kanske har det med namnet att göra?) och det var först då jag hörde inledande ”Taking The Long Way Around” på denna skiva som intresset tog fart. Wow, en mer komplett rocklåt får man leta efter. Nämnda Tom Petty snuddade vid detta på ”Free Falling” och ”I Won’t Back Down”, men här vrider de konceptet till sin spets och slutar vrida precis då det är perfekt. Den akustiska gitarren, den pumpande basen, ”ricka-racka”-gitarren som bara bankar in milen i låten. Och så stämsången och texten, som redan inledningsvis på sätt och vis summerar hela plattans budskap; vi är tillbaka trots all skit vi varit med om.
Tillbaka från bojkotten i Amerika, där den mer konservativa delen av befolkningen blev mycket upprörda av sångerskan Natalie Maines uttalanden om George W Bush under en konsert i London. Maines sade att hon skämdes för att komma från samma stat som Bush, och sådana uttalanden funkar bra här i Europa, och till viss del även på hemmaplan, men inte för alternativcountrydoftande Dixie Chicks. Jag vet inte hur mycket som är överdrifter från media, men de amerikanska fansen tog fram stora bultsaxen och Bush-sympatisörer uppmanade till bojkott. Vet inte vad som skulle vara jämförbart i Sverige – Tomas Ledin hånar kungen, kanske?
Denna upplevelse sjunger de om inledningsvis, ”It’s been three long years since the top of the world came crashing down”, men fortsätter att ta sig an ämnet skivan igenom. Kanske var det Rubin som rådde dem att kliva över berget istället för att undvika det? Hur som helst så är det förbannat bra gjort. För den här skivan känns förfärligt ärlig, trots att den är superkommersiell.
Och i ”Not Ready To Make Nice” går de till botten med problemet. På ett fenomenalt ärligt och genialt sätt berättar Dixie-brudarna om sina erfarenheter efter den s.k. Bush-attacken. I vad som inledningsvis låter som en gitarrballad kungör de ”I’m not ready to make nice, I’m not ready to back down, I’m still mad as hell and I don’t have time to go round and round and round”. Låten byggs sedan upp med de allra smetigaste stråkpartierna du kan tänka dig, och just då, när det håller på att bli alldeles sockersött, skriker Natalie Maines ur sig frustrationen: “And how in the world can the words that I said send somebody so over the edge that they’d write me a letter sayin’ that I better shut up and sing or my life will be over”. Alldeles lysande. Genialt och oerhört stämningsskapande.
Det enda problemet med den här skivan är möjligtvis att de tre första låtarna är så starka att de på något sätt överskuggar resten av plattan. Fast, det är aningen hårda ord. Här finns härliga radioballader som ”Bitter End”, ”Silent House”, ”Baby Hold On” och släpiga ”So Hard”, The Corrs-doftande ”Everybody Knows”, stämsångsrockiga ”Lubbock Or Leave It” samt alldeles underbara vaggvisan ”Lullaby”.
Bäst gör den sig alltså i bilen eller i lurar. Själv har jag lyssnat på den här plattan så mycket att jag börjat snöa in på detaljer. Fullkomligt älskar triangeln som smyger in och förgyller ’episka’ pianoballaden ”Easy Silence”. Eller rytmägget i "Not Ready To Make Nice" som rasslar igång precis efter stoppet efter första refrängen, och gör den andra versen ännu bättre än den första. Och så vidare. Jag skulle kunna fortsätta men sätter punkt nu.
Den här plattan har fått mig att köra extramil i sommar. Och jag är långt ifrån klar med den, det får bli några hundra mil till.
Betyg: 5
Kontakt
Svar?
Vänligen mejla till veckansplatta(snabela)yahoo.se.
