veckans platta

Songs: Ohia
The Lioness (2000)

Songs: Ohia sliter hjärtat ur bröstkorgen på mig!

Så totalt hjärtknipande och träffande att det spänner över bröstet och vattnas i ögonen varje gång jag lyssnar på den här skivan. Det räcker med trettio sekunder, och den här känslan far över mig. Lyssnar jag sedan på texterna och den spruckna rösten som kryper in under skinnet, måste jag ta djupa andetag och vagga fram och tillbaka för att inte tuppa av där jag sitter.

Totalt ödesdigert, men på samma gång alldeles hänförande.

Jag vet inte mycket om Songs: Ohia men kan konstatera att jag missat någonting riktigt stort. Någonting viktigt, och kanske för mig musikaliskt avgörande. Och kanske är det bättre att jag inte vet så värst mycket om detta band, då det känns ganska oväsentligt. Har i alla fall förstått att ”bandet” egentligen är ett projekt lett av Jason Molina, vilket numera bytt namn till Magnolia Electric Co. Och skillnaden på dessa två ”projekt” är jag inte riktigt på det klara med.

Men, åter till ”The Lioness”. För några dagar sedan fick jag skivan av en vän och har sedan dess inte lyssnat på någonting annat. Jag hade dessutom ingen aning om vad jag kunde förvänta mig då jag först lyssnade på skivan, och till en början trodde jag faktiskt att detta var ett i raden av alla lo fi-band han så ofta hänvisat till. Men redan innan skivan snurrat klart förstod jag att det här var någonting riktigt stort.

Det är svårt för mig att bryta upp plattan i låtar, då den känns som en enda lång session fylld av kärlekssmärta. Vidare är soundet väldigt sparsmakat; med trevande händer på spruckna gitarrer återhållsamt kompat av dov bas och viskande trummor. Och på detta, Jason Molinas spruckna, kärlekskranka stämma.

Vågar mig egentligen inte på en diskussion, men för mig handlar den här skivan om kärlek. Jag vet inte, men det känns lite som kampen mellan man och kvinna – där Molinas röst står för den kärlekskranke mannens ensliga ångestsfär. På ett eller annat sätt spelglas möten mellan människor i var och varannan låt, men även inblicken i en trasig människas själ.

Redan inledningsvis målar Molina upp stämningsbilder, som i inledande ”The Black Crow”: “through sparrow black wind/a dead crow calls out to its wings/I'm getting weaker I'm getting thin/I hate how obvious I have been”. Molina fortsätter i efterföljande låtar att oroa och gräva i kärlekens tvivel, och lyckas i “Being In Love” att skapa en av de vackraste texter om kärlek jag någonsin hört: “being in love means you are completely broken/then put back together the one piece that was yours/is beating in your lovers breast”. En orgeldofantande elegi om kärleken, där Molina slutligen konstaterar ”yeah, we are proof that the heart is a risky fuel to burn”.

Kanske ser det inte mycket ut för ögonen? Men, tillsammans med musiken och Molinas frasering blir det oemotståndligt. Och kanske överträffar han sig själv i titelspåret, där den enkla textraden ”You can’t get here fast enough” blir närmast förföljande och har ekat i mitt huvud sedan jag första gången jag hörde skivan. Likaså ”Coxcomb Red” har etsat sig in i mitt medvetande vars återkommande ”your hair is coxcomb red your eyes are viper black” blir starkare för varje genomlyssning, och ger mig inte ens ro under natten, då orden ekar i ett sömntungt huvud.

Kanske är det den annalkande hösten, som iofs varit motsägelsefullt molnfri, som skapar denna stämning? Det känns i alla fall som en riktig höstskiva, så det är kanske inte lustigt att Songs: Ohia tar tag i mig på detta vis, nu när den återkommande höstångesten står för dörren.

”The Lioness” känns som en terapiskiva skapt för ett dunkelt rum med fördragna persienner och en obäddad säng, där sällskapet är en flaska Whisky och Jason Molinas jämrande aforismer. Vidare är detta bara EN i raden av många skivor med samme man. Min bekantskap med Jason Molina har bara börjat.

Betyg: 5