v. 37
Audioslave
Revelations (2006)
Omslaget till “Revelations” är rena rama PR-affischen för programmet Google Earth. Bandet har vidare ”fått äran” att skapa sin egna lilla ö som en del i marknadsföringen av nya plattan. Och om detta kan man ju tycka vad man vill, men den som besöker Audioslave Nation och scrollar sig ner mot ytan upptäcker att det finns ingenting där.
Inledningsvis var detta även mitt intryck av denna tredje platta. Den kändes först ganska platt och intetsägande, men har efter några genomlyssningar tagit sig i kragen och visat sig vara bra mycket starkare en dess föregångare ”Out of Exile”. Och den stora skillnaden är låtmaterialet, som är bra mycket jämnare än på den i efterhand ganska tama riffnedtonade andraplattan (vilken jag förövrigt haussade rejält i ett annat bloggliv).
I närheten av debutplattan är den dock inte. ”Revelations” är bra, men inget av det bästa kan egentligen mäta sig med någonting från debuten. För den som letar efter en ny ”Cochise” eller någonting som ens påminner om ”Show Me How To Live” finns här ingenting. Bandet har inte ens lyckts slå sig in på den mest kommersiella vägen och skapat någon ny ”Like A Stone” eller svulstig balladhistoria likt ”I Am The Highway”. Men här finns en helhet, vilket gör plattan så god som någon.
Inledande titelspåret vevar igång riffmaskineriet som så ofta för tankarna till Led Zeppelin och andra sjuttiotalsikoner. Och bandet följer framgångsreceptet ganska slaviskt inledningsvis (och lyckas i ”Sound Of A Gun” få till ett av sina tyngsta riff hittills) men stannar upp i ganska trevliga balladbagatellen ”Until We Fall”.
Någon ny inriktning hittar bandet inte, förutom att de i låtar som ”One And The Same” och ”Broken City” försöker sig på lite Chili Peppers-sväng, vilket inte riktigt fungerar även om ”Jewel of The Summertime” har sina stunder. Och mot slutet trampar de vatten, och jag undrar om inte tio låtar faktiskt varit ett bättre alternativ.
Men, på det hela; Audioslave står stadigt med hedern i behåll även denna gång och ger lyssnaren det den faktiskt vill ha. Och så skvallras det om att bandet har eller skall splittras men hur det ligger till med detta vet jag inte. Kanske har dessa rykten uppstått bara för att Chris Cornell bestämt sig för att spela in en soloplatta, men självklart är det smartare att annonsera splittringen efter att plattan släppts.
Och, handen på hjärtat, kanske är det ändå det bästa! Tre skivor på fyra år är inte illa av en s.k. ”supergrupp”, och bandet har förmodligen inte mycket mer att ge. Sedan känns det just nu något mer lockande att låta Cornell botanisera i det akustiska soloträsket samtidigt som de tre övriga herrarna viftar vit flagg och återförenas med den forne kumpanen Zack de la Rocha.
Betyg: 3,8