V. 38
Breaking Benjamin
Phobia (2006)
Okej, jag erkänner. Är inte speciellt förtjust i den här typen av post-grunge men Breaking Benjamin har någonting, vet bara inte riktigt vad. För precis som alla Nickelbacks och Staind där ute, klär de gärna låtarna i en inställsam radiovänlig distortionkostym. Detta gör bandet något mer lättillgängligt än vad det egentligen borde vara, och det är lite synd eftersom de med lite mera vilja kunde ha låtit bra mycket bättre.
Jag hörde BB första gången då de genom låten ”So Cold” hittade en bredare publik, och även om jag redan i samma stund avfärdade dem som ännu ett pubertalt ’wanna be’-gäng var det någonting som dröjde mig kvar. Att de sedan fick till årets fetaste riff i ”Follow Me” gjorde inte saken sämre, även om de inte lyckades följa upp det med en refräng värdig låten. Men, som sagt, de har något.
Temat på ”Phobia” verkar vara (Doh!) fobier. Bandet har försökt förstärka temakänslan med hjälp av ett ganska meningslös intro, och ett likaledes outro. Det här är ingenting annat än en schysst platta, med några ordentliga radiodängor, och ingenting som går på djupet.
”Diary of Jane” är enligt bandets hemsida en succé i USA och kan nog bli en radioplåga även på denna sida pölen. Vidare är nog ”Breath” ett av de starkaste spåren rent kommersiellt, men Breaking Benjamin har ovanan att ta till de mest klichéartade metoderna för att skapa dynamik i musik. Ett exempel är ett ivrigt stampande på distpedalen i sann Radiohead(Creep)-anda så fort refrängen eller bryggan sätter in.
Låtarna är kanske något jämnare denna gång, och jag kan inte sluta fundera på hur dessa hade låtit om bandet låtit klä dem i en annan kostym än den med de allra glättigaste skojpunksattributen (eller P3-dist, som man kanske kan kalla det).
En genomlyssning av ”Phobi” är precis som att läsa en deckare där karaktärerna känns allt för klichéartade och där intrigen känns igen sedan tidigare, där man dessutom listat ut vem som är den omtalade boven redan efter halva boken. Men, om man är på det humöret så funkar det. Och detta bådar nog gott för bandet i Sverige, med tanke på hur många bleka kommissarier som toppar bok- och videlistor i det här landet.
Betyg: 2
Veckans litteratur:
John Ajvides Lindqvists "Pappersväggar" är en trevlig novellsamling som förgyller veckan. Inte speciellt helgjuten men av samlingens tio berättelser känns iallafall några av dem riktigt bra, som t.ex. inledande "Gräns". Men oftast blir de lite korta, och avslutande "Sluthanteringen" (som är en fristående fortsättning på "Hanteringen av odöda") väntar jag med tills jag läst ut "Hanteringen av odöda".
Började också läsa Marie Hermansons "Mannen under trappan", vilken är en annorlunda historia om en lustig varelse som bor under trappan i paret Marie och Fredriks hem. Har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om den. Tycker att Hermanson ibland är något för lättläst och ibland övertydlig i sina förklaringar. Men självklart läser jag vidare, för jag vill ju veta vem mannen under trappan egentligen är.
Och i bokhyllan står Erlende Loes "Volvo Lastvagnar", Mikael Niemis "Mannen som dog som en lax", Harlan Corbens "Just One Look" och Marjaneh Bakhtiaris "Kalla det vad fan du vill" och väntar. Får se vad jag hinner med nästa vecka.