V. 39
Har denna vecka inte funnit någonting RIKTIGT intressant, eller i alla fall ingenting som jag känner för att skriva någon längre utläggning om. Väljer således att kort kommentera några av de nyare plattor jag lyssnat på denna vecka, samt fyller på med lite retrogodis som förgyllt veckan hittills.
Scissor Sisters – Ta-Dah
Jag har svårt för valda delar av denna platta. Det blir helt enkelt FÖR mycket Elton John-disco. Men, förra plattans Pink Floyd-cover och den alldeles utomordentligt svängiga ”Take Your Mama” fick mig förra gången. Denna gång är det ”I Don’t Feel Like Dancing” som får mig på fall. Det svänger, även om det gör så lite för mycket ibland. Och nej…. Låten ”Paul McCartney” har, så vitt jag förstår, ingenting med ex-Beatlen att göra mer än att låten kom till en av bandets medlemmar i form av en dröm om just McCartney.
Justin Timberlake – FutureSex/LoveSounds
Förvånad? Tja, den gamle pojkbandsikonen överraskade i alla fall mig med förra plattan ”Justified”. Skivan gick inte varm här hemma precis, men ”Cry Me A River” och ”Senorita” var gedigna poplåtar av en artist jag på förhand dömt ut pga. en fånig frisyr. Denna gång blir det inte lika bra! Kanske behöver plattan mer tid, men den känns alldeles sönderproducerad – lite som en Janet Jackson-skiva.
Bo Kaspers Orkester – Hund
Möjligtvis skulle jag kunna skriva en hel del om den här plattan, eller egentligen menar jag då gruppen, men den här platan är så förbannat tråkig.
Jag har sett Bo Kaspers Orkester live flera gånger och har alltid (nästan) tyckt att de producerat trevligt jazzig vispop. På skivan ”I centrum” lyckades de överträffa sig själva, villade sedan bort sig och hittade inte riktigt hem igen. Med ”Hund” försöker de gå vidare på en poppigare rockutsmyckad bana, men projektet havererar redan i andra låten där bandet spelar trubadurrock knappt värdig lokala pizzahaket. De kommer ingen vart. Förutom titelspåret och den något enerverande ”I samma bil” har "Hund" ingenting. Bara en massa dåliga försök till rocklyrik. Baaaaad dog, med andra ord.
The Mars Volta – Amputechture
Jag gillar verkligen det här, men det kommer helt fel. The Mars Volta kräver mer tid än jag rimligtvis har just nu. Hoppas dock kunna återkomma om denna platta senare, eftersom The Mars Volta är så genuina i en värld fylld av idolkåta underhållare.
Veckans retrolyssningar:
Dave Matthews Band – Under The Table And Dreaming
Jag är oerhört svag för detta band. Vet inte varför, men jag bara älskar den här plattan. Veckans personliga favoriter är nog ”Jimi Thing” och ”Dancing Nancies” – där Matthews frågar sig ”could I have been anyone other than me?”.
Ben Harper – Fight For Your Mind
Jag väntar fortfarande på den där helgjutna Ben Harper-skivan. ”Diamonds On The Inside” hade sina stunder men tappade fart efter några låtar. Samma sak med denna platta, även om jag faktiskt tycker att den är bättre. ”Oppression”, ”Ground On Down”, ”Gold To Me” och ”Excuse Me Mr” är härligt (slide)bluesiga nummer som förgyller v. 39.
Jellyfish – Spilt Milk
Många rankar nog denna som en högst underskattad platta, och jag kan inte annat än at hålla med (även om jag till viss del också kan förstå varför den inte blev någon större succé). Jellyfish arbetar fram oemotståndliga Beatlesrefränger med ena foten i Freddie Mercurys Queenlandskap. Det bli kanske lite ”kaka på kaka” ibland men jag har svårt att motstå Andy Sturmers röst i låtar som ”New Mistake”, ”Glutton of Sympathy”, ”The Ghost At Number One” och sköna ”Russian Hill”.
Tips: Lyssna även på Umajets, vilket är ett s.k. spin off-band med medlemmar från Jellyfish. Tror dock inte att bandet finns längre men debuten ”Demolotion” är riktigt hyfsad.
Rage Against The Machine – Rage Against The Machine & Evil Empire
När jag efter ett långt uppehåll nu lyssnar på dessa plattor står det klart: det är inte Chris Cornell som är huvudpersonen i Audioslave, även om han gärna tror det. Det handlar om stommen i bandet, som här tillsammans med Zack visar var skåpet ska stå. ”Bombtrack” och ”Killing In The Name Of” från debuten och ”Bulls On Parade”, ”Down Rodeo” och ”Roll Right” från ”Evil Empire” är bland det bästa som givits ut på skiva, någonsin.
Således; veckans låt: ”Down Rodeo” – Rage Against The Machine.
“I'm rollin' down Rodeo wiht a shotgun
These people ain't seen a brown skin man
Since their grandparents bought one”
Och kanske, kanske….
Litteratur:
Läste även ut Marie Hermansons "Mannen under trappan" och blev oerhört besviken. Slutet var fruktansvärt dåligt och det fanns så många motsägelser under romanens sista femtio sidor att jag tappade räkningen.
Läser för tillfället Erlende Loes "Volvo Lastvagnar". En alldeles underbart skruvad Loe-berättelse där en haschrökande 90-årig undulatplågare samt godsägaren von Boring (som i sann scoutanda sovit utomhus sedan 60-talet) står i centrum tillsammans med Andreas Doppler, sonen Gregus och älgkalven Bongo från Loes förra bok "Doppler". En fristående uppföljare. Mycket underhållande!!
V. 38
Breaking Benjamin
Phobia (2006)
Okej, jag erkänner. Är inte speciellt förtjust i den här typen av post-grunge men Breaking Benjamin har någonting, vet bara inte riktigt vad. För precis som alla Nickelbacks och Staind där ute, klär de gärna låtarna i en inställsam radiovänlig distortionkostym. Detta gör bandet något mer lättillgängligt än vad det egentligen borde vara, och det är lite synd eftersom de med lite mera vilja kunde ha låtit bra mycket bättre.
Jag hörde BB första gången då de genom låten ”So Cold” hittade en bredare publik, och även om jag redan i samma stund avfärdade dem som ännu ett pubertalt ’wanna be’-gäng var det någonting som dröjde mig kvar. Att de sedan fick till årets fetaste riff i ”Follow Me” gjorde inte saken sämre, även om de inte lyckades följa upp det med en refräng värdig låten. Men, som sagt, de har något.
Temat på ”Phobia” verkar vara (Doh!) fobier. Bandet har försökt förstärka temakänslan med hjälp av ett ganska meningslös intro, och ett likaledes outro. Det här är ingenting annat än en schysst platta, med några ordentliga radiodängor, och ingenting som går på djupet.
”Diary of Jane” är enligt bandets hemsida en succé i USA och kan nog bli en radioplåga även på denna sida pölen. Vidare är nog ”Breath” ett av de starkaste spåren rent kommersiellt, men Breaking Benjamin har ovanan att ta till de mest klichéartade metoderna för att skapa dynamik i musik. Ett exempel är ett ivrigt stampande på distpedalen i sann Radiohead(Creep)-anda så fort refrängen eller bryggan sätter in.
Låtarna är kanske något jämnare denna gång, och jag kan inte sluta fundera på hur dessa hade låtit om bandet låtit klä dem i en annan kostym än den med de allra glättigaste skojpunksattributen (eller P3-dist, som man kanske kan kalla det).
En genomlyssning av ”Phobi” är precis som att läsa en deckare där karaktärerna känns allt för klichéartade och där intrigen känns igen sedan tidigare, där man dessutom listat ut vem som är den omtalade boven redan efter halva boken. Men, om man är på det humöret så funkar det. Och detta bådar nog gott för bandet i Sverige, med tanke på hur många bleka kommissarier som toppar bok- och videlistor i det här landet.
Betyg: 2
Veckans litteratur:
John Ajvides Lindqvists "Pappersväggar" är en trevlig novellsamling som förgyller veckan. Inte speciellt helgjuten men av samlingens tio berättelser känns iallafall några av dem riktigt bra, som t.ex. inledande "Gräns". Men oftast blir de lite korta, och avslutande "Sluthanteringen" (som är en fristående fortsättning på "Hanteringen av odöda") väntar jag med tills jag läst ut "Hanteringen av odöda".
Började också läsa Marie Hermansons "Mannen under trappan", vilken är en annorlunda historia om en lustig varelse som bor under trappan i paret Marie och Fredriks hem. Har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om den. Tycker att Hermanson ibland är något för lättläst och ibland övertydlig i sina förklaringar. Men självklart läser jag vidare, för jag vill ju veta vem mannen under trappan egentligen är.
Och i bokhyllan står Erlende Loes "Volvo Lastvagnar", Mikael Niemis "Mannen som dog som en lax", Harlan Corbens "Just One Look" och Marjaneh Bakhtiaris "Kalla det vad fan du vill" och väntar. Får se vad jag hinner med nästa vecka.
v. 37
Audioslave
Revelations (2006)
Omslaget till “Revelations” är rena rama PR-affischen för programmet Google Earth. Bandet har vidare ”fått äran” att skapa sin egna lilla ö som en del i marknadsföringen av nya plattan. Och om detta kan man ju tycka vad man vill, men den som besöker Audioslave Nation och scrollar sig ner mot ytan upptäcker att det finns ingenting där.
Inledningsvis var detta även mitt intryck av denna tredje platta. Den kändes först ganska platt och intetsägande, men har efter några genomlyssningar tagit sig i kragen och visat sig vara bra mycket starkare en dess föregångare ”Out of Exile”. Och den stora skillnaden är låtmaterialet, som är bra mycket jämnare än på den i efterhand ganska tama riffnedtonade andraplattan (vilken jag förövrigt haussade rejält i ett annat bloggliv).
I närheten av debutplattan är den dock inte. ”Revelations” är bra, men inget av det bästa kan egentligen mäta sig med någonting från debuten. För den som letar efter en ny ”Cochise” eller någonting som ens påminner om ”Show Me How To Live” finns här ingenting. Bandet har inte ens lyckts slå sig in på den mest kommersiella vägen och skapat någon ny ”Like A Stone” eller svulstig balladhistoria likt ”I Am The Highway”. Men här finns en helhet, vilket gör plattan så god som någon.
Inledande titelspåret vevar igång riffmaskineriet som så ofta för tankarna till Led Zeppelin och andra sjuttiotalsikoner. Och bandet följer framgångsreceptet ganska slaviskt inledningsvis (och lyckas i ”Sound Of A Gun” få till ett av sina tyngsta riff hittills) men stannar upp i ganska trevliga balladbagatellen ”Until We Fall”.
Någon ny inriktning hittar bandet inte, förutom att de i låtar som ”One And The Same” och ”Broken City” försöker sig på lite Chili Peppers-sväng, vilket inte riktigt fungerar även om ”Jewel of The Summertime” har sina stunder. Och mot slutet trampar de vatten, och jag undrar om inte tio låtar faktiskt varit ett bättre alternativ.
Men, på det hela; Audioslave står stadigt med hedern i behåll även denna gång och ger lyssnaren det den faktiskt vill ha. Och så skvallras det om att bandet har eller skall splittras men hur det ligger till med detta vet jag inte. Kanske har dessa rykten uppstått bara för att Chris Cornell bestämt sig för att spela in en soloplatta, men självklart är det smartare att annonsera splittringen efter att plattan släppts.
Och, handen på hjärtat, kanske är det ändå det bästa! Tre skivor på fyra år är inte illa av en s.k. ”supergrupp”, och bandet har förmodligen inte mycket mer att ge. Sedan känns det just nu något mer lockande att låta Cornell botanisera i det akustiska soloträsket samtidigt som de tre övriga herrarna viftar vit flagg och återförenas med den forne kumpanen Zack de la Rocha.
Betyg: 3,8
v. 36
Av någon oförklarlig anledning lyssnade jag denna vecka på de gamla partyrockarna Cheap Trick. Inte för att jag någonsin lyssnat på dem, utan för att plattan (under hela vecka 36) faktiskt kändes som årets comeback.
Nu är jag inte så säker längre.
Betyg: 2,5
V 35
Bob Dylan
Modern Times (2006)
Förmodligen har det med nyhetens behag att göra, men det här känns bra. Inte alls modernt, fast det är nog det som är det bästa. Lågmält är ordet! Dylan shufflar vidare i samma spår som på föregångaren ”Love and Theft”.
Ingen ”Time Out of Mind” skriver de flest. Och inte lika bra som föregångaren. Visst, kanske inte men inledande ”Thunder On A Mountain” känns redan som en (nästan)klassiker. Och då inte bara för att han namndroppar Alicia Keys – vilket får alla Dylanentusiaster att googla på Keys – utan för att den är riktigt bra. Vidare, ”Spirit On The Water”, ”Working Man’s Blues #2” samt nästan nio minuter långa ”Ain’t Talking” utgör plattans allra starkaste spår. Särskilt den sistnämnda.
Kanske inga klassiker i Dylandiskografin, men varför måste man jämföra med de allra största stunderna. Fyrtiofyra plattor! Bara det är en bedrift.
Betyg: 4,5
Veckans retro:
AC/DC – Highway To Hell
Kanske bandets allra bästa platta, och den som säger att alla låter likadant har fel. Sällan har AC/DC fått till en kombination som titelspåret, ”Girls Got Rythm”, ”Walk All Over You” och ”Beating Around The Bush” på en och samma platta. Överjordiskt sväng där den sistnämnda förmodligen har det svängigaste Young-riffet någonsin.
Bob Dylan
Nysläppet får en att gå tillbaka; ”Blonde On Blonde”, ”Blood On The Tracks” och så vidare.
I’m freewheeling with Bob Dylan!